Jag vet inte vad jag ska säga

juni 23, 2008

Jag är ovan, klagar jag, men det enda som är egentligen är att jag är min egen största fiende.

Inte ens det faktum att han, den största inspiratören och mitt största fan, ligger närmare döden någonsin och som alltid, alltid, har undrat hur det går med den där boken.

Han har inte tjatat. Inte påpekat eller tillrättavisat eller pikat eller manat eller stressat eller förebrått.

Han har bara undrat. Varit nyfiken och intresserad och engagerad med öppna ögon utan några särskilda förutfattade meningar mer än att det jag gör

det jag gör

det är det allra bästa någon i hela världen kan göra.

Annonser

En sak jag tänkt på

juni 18, 2008

Hur står man ut med ensamheten? Alla ni som skriver och är lyckliga nog att kunna leva på det. Hur gör man för att inte känna sig ensammast i världen? Johanna Nilsson skrev om det och sa att kollegor var lösningen, men

… men nu ringde chefen. Gud jag måste verkligen börja sköta mitt jobb.


Det har sagts förut

juni 17, 2008

Jag skulle kunna säga att åh, om jag bara, om mitt korta lilla liv, och jag var på väg också, men mitt i allt ändrade jag mig till värsta Blondinbella-stilen och säger istället att framöver, i fortsättningen på mitt korta lilla liv tänker jag vara mer nyfiken.

Ställa fler frågor. Inte alltid vara rädd om ansiktet. Det blir så tröttsamt i längden. Man får faktiskt inte veta nåt.

Dessutom framstår man som mer dryg än smart av att redan verka veta allting.


Vidöppet

juni 17, 2008

Sen tog det slut. Och istället för att rusa ut och kasta sig i gräset ner i den underbara undervärlden doppade hon bara försiktigt tårna i den, fylld med all den vördnad man bara kan känna när man står inför något man inte har någon aning om vart det slutar eller ens börjar.

Det ligger framför. Och samtidigt som jag sörjer den förlorade förmågan att kasta mig rakt ut finner jag till min stora förnöjelse att förtjusningen, den försvinner nog aldrig.


Tyst jubel

juni 9, 2008

Jag känner mig lite hemlig såhär i nystarten. Det känns lite som att skriva i en enda stor parentes.

Det gör inget. Jag har alltid varit ganska förtjust i parenteser. Det är ju där allt onödigt, roligt, trivialt, spännande, ögonblickligt samlas som blir liksom en brygga till allt det som finns mellan raderna.

En dag kvar.


På den första dagen

juni 8, 2008

Jag lever!

Bara precis, inte ett andetag mer, men nu är det bara två dagar kvar tills jag vågar söka fotfäste.

Inget mer huvud precis ovanför vattenytan.

Jag skall återuppstå.


Hjälp!

september 18, 2007

Vad hände med att strunta i de viktiga sakerna för att göra andra, minst lika viktiga (om än i ett framtidsperspektiv)?

Jag struntar i allt och läser samma bloggar för hundrade gången.