Jag vet inte vad jag ska säga

Jag är ovan, klagar jag, men det enda som är egentligen är att jag är min egen största fiende.

Inte ens det faktum att han, den största inspiratören och mitt största fan, ligger närmare döden någonsin och som alltid, alltid, har undrat hur det går med den där boken.

Han har inte tjatat. Inte påpekat eller tillrättavisat eller pikat eller manat eller stressat eller förebrått.

Han har bara undrat. Varit nyfiken och intresserad och engagerad med öppna ögon utan några särskilda förutfattade meningar mer än att det jag gör

det jag gör

det är det allra bästa någon i hela världen kan göra.

En sak jag tänkt på

Hur står man ut med ensamheten? Alla ni som skriver och är lyckliga nog att kunna leva på det. Hur gör man för att inte känna sig ensammast i världen? Johanna Nilsson skrev om det och sa att kollegor var lösningen, men

… men nu ringde chefen. Gud jag måste verkligen börja sköta mitt jobb.

Det har sagts förut

Jag skulle kunna säga att åh, om jag bara, om mitt korta lilla liv, och jag var på väg också, men mitt i allt ändrade jag mig till värsta Blondinbella-stilen och säger istället att framöver, i fortsättningen på mitt korta lilla liv tänker jag vara mer nyfiken.

Ställa fler frågor. Inte alltid vara rädd om ansiktet. Det blir så tröttsamt i längden. Man får faktiskt inte veta nåt.

Dessutom framstår man som mer dryg än smart av att redan verka veta allting.

Vidöppet

Sen tog det slut. Och istället för att rusa ut och kasta sig i gräset ner i den underbara undervärlden doppade hon bara försiktigt tårna i den, fylld med all den vördnad man bara kan känna när man står inför något man inte har någon aning om vart det slutar eller ens börjar.

Det ligger framför. Och samtidigt som jag sörjer den förlorade förmågan att kasta mig rakt ut finner jag till min stora förnöjelse att förtjusningen, den försvinner nog aldrig.

Tyst jubel

Jag känner mig lite hemlig såhär i nystarten. Det känns lite som att skriva i en enda stor parentes.

Det gör inget. Jag har alltid varit ganska förtjust i parenteser. Det är ju där allt onödigt, roligt, trivialt, spännande, ögonblickligt samlas som blir liksom en brygga till allt det som finns mellan raderna.

En dag kvar.

På den första dagen

Jag lever!

Bara precis, inte ett andetag mer, men nu är det bara två dagar kvar tills jag vågar söka fotfäste.

Inget mer huvud precis ovanför vattenytan.

Jag skall återuppstå.

Hjälp!

Vad hände med att strunta i de viktiga sakerna för att göra andra, minst lika viktiga (om än i ett framtidsperspektiv)?

Jag struntar i allt och läser samma bloggar för hundrade gången.

Jag behöver ett syfte

Jag hatar att bara vara en i högen. Den här bloggen måste få ett annat syfte. Typ om jag lyckas övertyga mig själv om att jag bara skriver för min egen skull. (HAHAHA). Eller att… nä det är nog det enda jag kan komma på. Annars anar jag den här bloggens slut. Jag kan inte hålla på att ha de här interna bråken mellan min ”se på mig!!!!!”-sida och min ”hjälp jag vill dö för att ni tittar på mig”-sida.

Javisst, min älskade bok finns där någonstans, men just nu lär jag mig så mycket annat att jag varken vill eller kan plocka fram Sötvatten där mitt i allt. Jag vet inte om jag måste omvärdera mitt mål så småningom, men ifall jag gör det känner jag att jag kan göra det med gott samvete. Syftet med Sötvattenmålet var nämligen att forma mitt liv åt det håll jag vill att det ska gå, och det känner jag att jag gör minst lika bra genom att spendera så mycket tid på skrivande-kursen.

Jag funderar på att väva in Mirakel i mitt nya, meningsfulla liv med kreativt litteraturskapande. Jag har nämligen, inspirerad av min läromästares bok, bestämt mig för att skriva minst en timme varannan dag. (Hmm hmm, första veckan körde jag mest ”mjukstart”….) Jag skulle ju kunna använda Mirakel som någon slags loggbok. Kan funka! Tål att tänkas på.

Det krävdes en del

När inte ens [oräkneligt antal] idéer till inlägg räckte för att jag skulle leta upp mitt bortslarvade wordpress-lösenord kom så andra veckans Kreativt skrivande-uppgift som Den Slutliga Lösningen.

Låt mig säga så här. Jag skriver hellre [oräkneligt antal, väldigt många] extremlånga blogginlägg än en enda dikt på versmått, även om det så är en haiku. Här är det första.

Annars är det great. Jag är ingen poet, kommer aldrig att bli, men eftersom min prosalyrik faktiskt har ett visst flow verkar det som så fick i alla fall mitt lyriksjälvförtroende en viss knuff.  Rytm som rytm eller hur?

Så jag läser Tranströmers sapfiska dikter och hoppas innerligt på att jag inte behöver göra bort mig denna gången heller.

Somebody is trying to tell me something

Jag drömde att jag faktiskt spenderade lite tid på min blogg.

Jag tar det som ett tecken.

Idag skiner solen, jag är ledig, Sötvattnet väntar och jag är nästan fridfull på insidan. Det är delvis Those Dancing Days – Hitten som gör det. Hear my word.

I’ll be back.